Gemenskap

Imorse hade jag min sista crossfitlektion tillsammans med gruppen. Jag kommer sakna att åka dit och ha roligt och svettas tillsammans. Det slog mig att jag troligtvis inte kommer att se de här människorna igen så det kändes lite vemodigt att säga hejdå efter lektionen. Vi var som en liten familj och träffades naturligt varje vecka. Det är lite samma känsla som när gymnsaiet tog slut. Folk man sett varje dag och småpratat med ibland ser man plötsligt inte längre eftersom man inte är vänner som skulle spendera tid tillsammans på fritiden.

På dagen skrev jag några julkort och gick in till Mail Masters bland småbutikerna nere vid foten av berget för att posta dem. Gubben vid posten kände igen mig eftersom jag varit inne och diskuterst med honom tidigare, så han frågade "Har du brev att skicka till Finland?". Det ger en lite småstadskänsla då folk känner igen en från tidigare besök. Han var supertrevlig och hjälpsam! Jag har alltid ett leende på läpparna när jag går ut ur butiker eller andra ställen med kundservice för jag blir alltid så vänligt bemött. Amerikanernas förmåga för smalltalk gör också sitt. Det känns som att man är vänner när man står och diskuterar t.ex. i matbutiken och man blir på så gott humör. Här har Finländarna något att lära sig av amerikanerna!

Jag undrar om de som bor här förstår att uppskatta vyerna. Det här är min utsikt när jag kör barnen på morgnarna.

Solnedgången som syns varje kväll när vi sittet vid matbordet.