Söta barn

Morgonen började inte alls bra. När jag skulle väcka barnen kände jag hur det började vingla och jag var tvungen att sätta mig ner på golvet. Jag lyckades ta mig till köket och göra i ordning barnens lunch. Just när jag dragit fast dragkedjan på den sista lunchväskan kände jag hur det svartnade för ögonen så jag lade mig ner på golvet en stund. M var snäll och skjutsade barnen till skolan och jag gick raka vägen tillbaka till sängen. Jag var svimfärdig i stort sett hela förmiddagen och jag hann aldrig göra frukost åt mig för att få upp blodsockret innan jag var tvungen att lägga mig ner igen. Jag undrar om den höga höjden vi bor på inverkar.

Nu till lite mer uppmuntrande saker. Barnen hade i skrivuppgift att beskriva något de ser i sin omgivning. Båda pojkarna beskrev mig. Ibland e dom ju bara för söta!

Här är A:s rader om mig.